rebellin

Hoho fran odelandet!

Nej da inte riktigt men Lonely beach var inte sa livat som vi trodde. Iaf inte igar kvall klockan nio. Men vi ar glada att vi kom hit helskinnade. For det tvivlade vi pa under sjalva resan! Herregud vilken mardrom! Vi lamnade Sihanoukville klockan halv atta pa morgonen. Vi var overlyckliga for bussen skulle egentligen akt klockan atta men den har gangen var den i tid, till och med for mycket i tid! Tur att vi ar tidspessimister sa att vi var tidiga. Bussen var jatteful och obekvam. Sjalvklart fick vi aka i cirka en kvart och sedan var det dags att byta buss. Till en lika ful. Och obekvam. Vi ar vid detta laget vana vid bussbyten (man maste alltid byta bussar) och vi har lart oss att halla stenkoll pa vara vaskor sa att de sakert hamnar pa ratt buss. (For det ar ingenting man kan ta for givet!) Resan till gransen tog fyra timmar, med stopp pa vagen saklart. Det ar inte sa att nagon fran bussbolaget talar om varfor man stannar och hur lange man ska vara dar. Det ska man antingen redan veta sjalv eller ta reda pa. Som tur var var hela bussen full med vasterlanningar, sa alla var lika forvirrade. Val framme vid gransen sag vi hur vara vaskor lastades upp pa en karra och kordes ivag. Vi sprang efter. Nagra herrar vinkade in oss till en pass/visumkontroll (medan vaskorna fortsatte at ett annat hall). Det fanns inte sa mycket att gora. Vaskorna forsvann over gransen och vi fick snallt sta kvar pa andra sidan i gassande sol utan en aning om nagonting.

Vi hade iallafall anat att vi skulle byta buss efter gransen. Det hade inte alla. Ett danskt par som stod bakom oss i kon hade lamnat sitt handbagage i bussen med kamera och allt. Bussen syntes nu inte langre till. Aj aj aj. LAAAAAANG vantan men tillslut kom vi over gransen. Till var lattnad lag vara vaskor i en (inte sa) prydlig hog och vantade pa oss. Killen som hade "varit sa snall och burit dit dem" ville sjalvklart ha lite dricks for modan. Vi sa att vi hade garna burit vara vaskor sjalva om vi bara hade fatt ett val. Dessutom hade vi varken baht, riel eller dollar sa det var lite svart. Inte ens nar Elin tog upp sin planbok och visade de tomma gapande facken var han nojd.

Tillslut blev vi visade till en minibuss som skulle till Koh Chang. Problemet var bara att denna buss redan var overfull med manniskor och bagage. Sa de sa till oss att ga at sidan och vanta i tjugo minuter pa nasta buss. Vi joinade nagra andra som ocksa skulle till Koh Chang (daribland det danska paret som for ovrigt lyckats fa tillbaka sitt handbagage!) och vantade talmodogt i ca en och en halv timme, kanske mer till och med. Nar man star i glodhet sol utan socker i kroppen (eller mat) tappar man snart uppfattning om tid. En annan sak man tappar ar humoret. En fransk tjej och hennes pojkvan plus en finsk man borjade upprort att hetsa den lilla gruppen som skulle till Koh Chang att gora uppror. De trodde att detta var en "scambus" som medvetet lat oss vanta sa att vi skulle bli tvungna att sova en natt i Trat pa ett av deras guesthouse. Sa UPP TILL KAMP! Nu var vi arga! Vi var tillrackligt manga for att kunna fylla en minibuss och det stod flera stycken tomma minibussar pa parkeringen. Vi tyckte att vi kunde fa aka med en av dem. Nu blev det fart pa bussgubbarna. Efter lite gral och skrik (nastan) fick vi tillslut hoppa pa en buss till Koh Chang. Det var verkligen en MINIbuss! Varje gang bussen korde over ett gupp sa hoppade alla till och vi som satt langst bak slog huvudet (hart) i taket. Sjalvklart var det ett par byten pa vagen, dar vi fick vanta ytterligare, men vi kom tillslut fram och lyckades komma med sista farjan (som ocksa var sen). Javla helvetesresa!

Nar vi kom fram till on var det kolsvart och vi hade inte sa mycket val an att ga pa ett flak till en van dar det satt en liten man och skrek "Lonely beach lonely beach". Vi akte i typ 45 minuter och var framme pa vart hotell vid klockan nio. Bara fem och en halv timma forsenat. Men vi overlevde och somnade pa en nanosekund.

Magic Garden ar val kanske inte riktigt som pa bilderna, men man ska inte doma en bok efter omslaget. Och Lonely Beach ar val kanske ocksa lite val mer lonely an vad som stod i Lonely Planet (amen). Men stranden ar jattefin och bergen ar hoga och regnskogsbekladda. Turistbefolkningen verkar dessutom lite yngre, vilket ar ett plus.

Vi har inga telefoner. Det finns ingen tackning sa det blir radiosilence for en vecka. Om ni vill na oss sa far det bli via bloggen eller mail.

Anna; SVARA! Via mail helst.

Nu ska vi kolla in byn och forhopppningsvis kommer vi att kunna skriva om nagon haftig trekking eller battur som vi har gjort tills nasta gang.

Hoppas att ni har det bra i Peking familjen Widing!

Hare gott! Hej och sa.