rebellin -

Imorgon!

Imorgon åker vi! Det är inte klokt! Tiden har gått ruskigt fort det senaste. Dagarna har bara försvunnit i röran som uppstår när man har massor av saker att fixa. Det är inte ens roligt att behöva ta tag i allting längre, så som det var i början.

I början av oktober började jag "packa" bara för att känna att resan närmade sig. Mitt packande då bestod mest i att leta rätt på saker jag kunde tänkas behöva, prova att lägga dem i olika fack på ryggsäcken och sortera dem. Men ju närmare resan kom, desto mindre lust hade jag att leta efter sladdar, adaptrar, minneskort och andra (ofta elektroniska) tillbehör. Det tål att nämnas att jag och Elektronik aldrig har haft en vidare bra relation till varandra. Men i början av oktober var detta letande rentav roligt. Jag kunde avsätta en halvtimme till att leta efter USB-sladden till iPoden, bara för att slutligen känna tillfredsställelsen när jag såg den ligga sorterad jämte sina kompisar Kamerasladd och Mobilsladd, och känna att nu var nog resan lite närmare. När det är två dagar kvar är det plötsligt inte lika roligt längre. Dels är man ständigt uppbokad. Vänner som man inte har träffat på ett tag ringer och vill träffas. Jag vill träffas, självklart, men det tar tid. Och sedan står jag där klockan tio på kvällen i fullständig resefeber/panikångest och har absolut inte en halvtimme att ägna åt min stackars gamla iPod. Jag stressar upp hela min familj och får dem att hjälpa mig i mitt desperata letande. Mitt letande är vid det här laget inget metodiskt, grundligt letande. Nej, det är snarare en kombination av flygigt vevande armar, ben som springer upp och ner i trappan, hyperventilation, och rotande med skakiga fingrar bland kläder och andra pinaler utan att riktigt titta ordentligt. Efter ungefär en timmes kaos hittar mamma det gröna lilla elektroniska monstret i min (ja, MIN) egen handväska. Jag blir lugn för en stund.

Problem med att sova är ett annat resefenomen. Min hjärna lyckas liksom inte varva ner riktigt utan ligger som en laptop i standby-läge: surrar och lyser, fast ingenting händer. Inatt hade jag till slut lyckats somna, men vaknade mitt i natten av att mobilen ringde. Klockan var 5:02. Förvånat såg jag att numret började med +61. "Hallå?" svarade jag, hest och nyvaket. "Shchcchrrrrssscccchh", svarade telefonen. "Hallå? Är det någon där?", säger jag. "Is this Rebecka?", svarade telefonen. Det visade sig att det var Jess, min australiensiska vän, som lyckats nå mig på min mobil från andra sidan jorden. Det blev ett väldigt ensidigt samtal, där jag knappt hörde henne och hon knappt hörde mig, men det var skönt att höra hennes röst igen - och resan kändes plötsligt närmare än någonsin. När jag efter en lång stunds brottningsmatch med hunden om min säng lyckades somna drömde jag om mig och Elin och hur vi hittade bortglömda sandstränder någonstans på andra sidan klotet. Det kommer att bli magiskt...

I lördags hade vi avskedsfest hemma hos Elin. Det var Asien-tema och de flesta hade klätt ut sig. Det var roligt att se alla en sista gång, och fest blev det. Här kommer lite bilder: